Under en intensiv period i våras och somras har jag arbetat med utställningen.
Alla mina bilder har tillkommit under denna tid.
Förebilderna till dessa sträcker sej dock långt tillbaka. Jag har om och om igen tecknat dom. Människor, djur, föremål som jag återgett och återsett på olika platser. Dom har haft en stor dragningskraft och pockat på avbildning.

Ta etruskerna! Detta folk har i sin gravkultur efterlämnat liksom en spegelbild av livet. Med ett leende har de avbildat avskedet från liv till död – lätt, graciöst poetiskt och med ett stänk av vemod. Märkligt nog har dom därigenom hållit kvar livet.

Från museernas värld har jag också hämtat det kuriösa, det som kanske kan ses som en sista utlöpa av en epok. Till exempel aporna , som tillverkades i Meissen, de skickligaste av Europas porcelainefabriker. Aporna är utklädda i herdedräkter,i bonjourer, i jaquetter. Där finns i samlingarna apor, förenade i kammarorkestrar exikverande fugor och kadriller,
Men det är inte bara den utsökta utformningen utan också den märkliga idén! En reminiscens från Rousseaus tid med idén om den gode vilden? Eller är det en skuggbild från en efterföljande skamlös kolonial tid?
Dessa utsökta små skulpturer blottar för en modern människa också gränsen mellan människa och djur. Och då blir det riktigt intressant!

Det spröda, det sköra och det vackra som så tydligt bär med sej sin egen förgörelse kan jag också se i fåglarnas värld. Dom återkommer med jämna mellanrum i skissböckerna. Nu har jag tagit mej an och porträtterat dom.
Jag har använt mej av gamla tekniker som t ex f ä r g a k v a t i n t e n, då man syrar plåten med stigande mörkhetsgrad. En dåtidens slags fotokonst med sina mjukhetsövergångar. Idag känns tekniken märkligt handfast och konkret att arbeta med. Jag har sen tryckt kopparplåt på kopparplåt efter varandra. Otidsenligt och roligt.

Stina Eidem